Upp till kamp mot pseudovetenskap – eller…?
I somras hörde jag talas om en bok som nära inpå fick mig att skriva arga debattinlägg om pseudovetenskap och intellektuell ohederlighet. Men jag lade band på mig. För varför blev jag egentligen så upprörd?
Boken ifråga heter Kärlekens språk [1]. I denna hävdas att det finns fem sätt att visa kärlek på. Om en relation inte fungerar beror det ofta på att vi talar olika kärleksspråk. Jag kanske visar kärlek till min partner genom fysisk närhet, men hen föredrar att få gåvor som kärleksbevis och fattar inte mina känslor. I en intervju påstod en av bokens författare, Åsa Nyvall, att hon relativt omgående kan uppfatta en människas kärleksspråk [2]. Jag blev konfunderad. Vad var det för mystisk kraft Åsa Nyvall besatt? För en psykolog – utan superkrafter – tar det ju i regel timmar av intervjuer, tester och observationer innan vi tror oss veta något om en människas fungerande.
Finns det någonting som gör oss psykologer så arga som tvivelaktiga personlighetstest? Vi rider ut i skinande rustning och tar strid mot allehanda bluffmakare med suspekta självskattningsskalor i väskan. Dan Katz verkar utkämpa en evig strid mot sin nemesis, den illsluge Thomas Erikson med sitt fruktade färgtest. Jag var nu redo att utkämpa min egen strid. Mot trollkvinnan Åsa Nyvalls mystiska kärleksspråk!
Idén om kärleksspråken lät alldeles för enkel och slappt kategoriserande för att vara sann. Och det visade sig snart stämma. Vetenskapligt stöd saknas. Naturligtvis. Teorin utvecklades av den amerikanske prästen och antropologen Gary Chapman och kan härledas till kristen epistemologi [3]. Både Chapman och Nyvall säger sig dock ha flerårig erfarenhet av metoden och dess överväldigande effekt på människors relationer.
Anekdotisk bevisföring. Check.
Misstänkt Jesus-lik berättelse. Check.
Ett amerikanskt koncept redo att importeras och säljas. Check.
Herregud, någon måste ju protestera mot detta, tänkte jag. Om ingen annan gör det så måste det bli jag själv! Faktum med att jag gärna vill göra det själv, innan någon annan hinner… En tvivelaktig teori är som att hitta guld för en akademiker.
”Aha! Pseudovetenskap! Här ska du få! Och här! Hah! Nu är du inte så tuff längre va?”
Jag satte fingrarna mot tangenterna och skrev i indignerad psykologstudent-affekt tills skärmen glödde. Men något skavde. Och det var inte bara de glödande fingrarna.
Varför blev jag så upprörd över detta? Vad var egentligen mitt motiv? Nog hade jag rätt, på pappret. Men alltså. Om vi ta ett steg bakåt och funderar över vad vetenskap och evidens egentligen är…
Ett färdigt facit över vad som är sant och vad som är falskt?
Nja.
Ett ständigt pågående kunskapsbyggande där vi hela tiden behöver vara ödmjuka inför det vi inte vet.
Ja, antagligen mer så (för generella vetenskapsteoretiska resonemang om saken, se exempelvis Molander, 2003 [4], eller Allwood och Eriksson, 1999 [5]).
Därtill ska vi komma ihåg att det inte finns en vetenskap, utan en mängd olika traditioner med olika uppfattningar om vad som är kunskap [4]. En rigid syn på kunskap inskränker perspektiven och hindrar oss från att fantisera kring vad som finns på andra sidan horisonten. Borde vi inte möta det okända med kritisk nyfikenhet? Ett förhållningssätt som säger: ”Det där låter intressant. Undra om det ligger något i det? Det vill jag ta reda på!”
Det var därför det skavde när jag skrev argt om kärleksspråken. Jag var inte ödmjuk och nyfiken, utan ville slå ner på en annan för att stärka mig själv.
Jag menar inte att förringa arbetet som Dan Katz och pionjären Jonas Hjalmar Blom – en av de första att nakenfiera kejsaren Thomas Eriksons – gjort. En naken kejsare behöver uppmärksammas, särskilt en i klass med Thomas Erikson. Det innebär dock inte att vi måste kommentera varenda hudfläck på varje naken minikejsare. Jag utgår här från min egen upplevelse av att vilja pulverisera kärleksspråken. Men jag undrar också om viljan att av-vetenskaplifiera intilliggande yrkesgrupper är något av en trend inom psykologkåren?
Den kritiska nyfikenheten bör gå bortom impulsen att omedelbart avväpna. Den bör inte vara intresserad av att dela ut evidensetiketter. Vetenskaplighet är inte något universellt och oföränderligt, utan i hög grad kontextberoende [4]. När vi som psykologer tillämpar evidensbegreppet utifrån ett antingen-eller perspektiv saknar vi, enligt min mening, både ödmjukhet och känslighet inför den historisk-kulturella kontexten.
Som sagt. Angående kärleksspråken hade jag nog rätt i sak. Ändå kan jag inte låta bli att undra: var jag så ivrig att påtala andras bristande vetenskaplighet därför att jag projicerade min egen yrkeskårs stigma – myten om psykologer som flummiga kvacksalvare i olikfärgade glasögon? Är det så att vi psykologer genom att påpeka andras brister vill höja oss själva? Vi positionerar oss inom ”det vetenskapliga gänget”.
Är det rent av så att vi tillämpar narcissistiska försvar för att skydda våra svaga yrkesegon?
PS. Nej, det finns fortfarande inga RCT-studier som bevisar att narcissistiska försvar verkligen existerar. DS.
Referenser:
[1] Arkheim, H., Nyvall, Å, Pettersson, R. (2019). Kärlekens språk: din guide till lyckliga relationer. Stockholm: Louise Bäckelin förlag.
[2] TV4 (2019, 26 juli). Samtalsterapeutens guide till ett lyckligare förhållande [Video-fil]. Hämtad från: https://www.youtube.com/watch?v=q2L1SxZKOp0.
[3] Chapman, G. (2009). Kärlekens fem språk. (A. Holmdahl, Övers. 5. uppl.). Örebro: Marcus förlag.
[4] Molander, J. (2003). Vetenskapsteoretiska grunder. Lund: Studentlitteratur AB.
[5] Allwood, C.M. & Erikson, M.G. (1999). Vetenskapsteori för psykologi och andra samhällsvetenskaper. Lund: Studentlitteratur AB.
