Svar från den objudne gästen
Jag vill tacka för er vänlighet. Det hade säkert värmt – om jag hade kunnat bli varm. Och nog är det en lockande inbjudan. Mitt ämbete är till naturen ensamt. Korta samtal på sin höjd, innan de själar jag hämtar bleknar bort. Som ni skriver är de allra flesta rädda för mig, så det blir i regel inga uppbyggliga samtal. Så går åren, liven, evigheten, och jag möts av varelser som gör allt för att slippa mig. Ja, det är inte utan att jag blir lite trött ibland.
Så nog vore det frestande för mig att komma in till er fest, tala förtroligt, få uppleva ögonblick av ömsesidig närhet. Men jag vill fråga er: är det verkligen vad ni vill?
Är det verkligen vad ni önskar?
Att ha mig på fest… Jag är sannerligen ingen festprisse ska ni veta. Blek, kall, knotig och allvarsam. En sån som står i hörnet och bara tittar. En sån som alla pekar på i smyg. För det kan jag säga, att den som en gång sett mig djupt i ögonen, gör inte om det. I den blicken öppnar sig ett avgrundsdjupt mörker. Och ni faller fritt ner i min blick, ångesten tätnar och går nästan att ta på, känner ni igen er? Enda sättet att undkomma fallet är att vika undan blicken. Låtsas som att jag inte finns där. Låtsas som att ni inte känner min isande andedräkt över era ännu rosiga kinder.
Våra samtal skulle inte löna något till, eftersom ni aldrig kommer förstå vad jag är. Samtidigt är jag helt oresonlig. Bättre då att ni talar med varandra om muntrare saker.
Några av er är kanske överdrivet rädda för mig. Hjälper det då att tala om mig, så visst. Gör det.
Om mig, men inte med mig.
Att tala med mig tjänar ingenting till. Jag är inte känd för min förhandlingsvilja. Så ni får tala om mig istället. Gör mig till ett koncept. Något begripligt. Ge mig en romantisk skrud. Få mig att verka meningsfull. Eller klä mig i lustiga kläder och gör mig löjlig. Det kan jag bjuda på. Det är ju ändå jag som får sista skrattet.
En sak till kan jag förresten erbjuda. Om ni tycker er ha dragit en nitlott i livet – inte fått den häftigaste karriären eller hittat den största kärleken, inte lagt upp de fetaste bilderna på Instagram – då kan ni tänka på mig ett ögonblick och förstå att allt det där ändå är meningslöst. Se på mig som den slutliga utjämnaren av klass, lycka, och andra privilegier.
Men i samma manöver blir väl allt vackert också meningslöst? Så om jag är någon festfixare vet jag inte. När ni haft era lyckligaste stunder, har ni då verkligen tänkt på mig? Jag tror inte det. Ni har tänkt på livet, vad som skall komma ur det. Kanske har ni tänkt på kärleken, kanske på stjärnorna i vintergatan, kanske bara på ögonblicket, men inte har ni tänkt på mig.
Vore det inte bättre om jag höll mig till mitt och ni till ert, tills den dagen då det är dags för oss att slutligen träffas? Låt mig svepa runt huset där ni har er bjudning. Låt mig se in genom fönstret. Ni kan kasta en snabb blick på mig. Känna en ilning av det avgrundsdjupa längs ryggraden. Sedan titta bort. Känn er lyckliga över att ni fortfarande kan titta bort. Sedan glöm mig. Jaga istället efter ljuset som rinner bort från er, sekund för sekund.
Mot mig finns ingen lindrande acceptans. Det går inte att acceptera det obegripliga. Mot mig finns bara distraktioner.
En av alla obetydliga varelser jag hämtat – en av oräkneliga blommor på tidens äng – sade en gång att man måste leva så att man blir vän med döden. Det var fint sagt av henne. Men jag är rädd att den vänskapen inte kan bli ömsesidig.
Med oundvikligt kyliga hälsningar
Den objudne gästen med många namn
PS. Många skriver och ber mig avslöja mina hemligheter. Att jag ska berätta vad som finns där på andra sidan. Som svar ber jag om att få citera mig själv från Sjunde Inseglet, en av många filmer där jag fått en roll: ”Jag bär inte på några hemligheter. Jag är ovetande”. DS.
Bilden hämtad från https://wecanmag.com/how-to-create-engaging-titles-and-headlines/
