Likasinnad sökes
Likt en överväldigande majoritet av mina klasskamrater lät jag några år passera innan jag förvaltade min gymnasieexamen och ansökte till Psykologutbildningen. För många låter historien likadant: jag utbildade mig x år eller jobbade y år som z men kände att jag ville veta mer om människan. Jag ville hjälpa folk. För egen del handlade det mycket om att hinna landa i någon form av identitet. 18 år gammal står många dörrar öppna och ofta är det först när vi testat dem som vi vet vilka vi vill stänga. Först efter att ha läst både filosofi, polska och tekniskt basår, rest Sverige runt och skrivit en helt okej bok om motionsspår visste jag att detta var grejer jag inte ville lägga en sekund mer på. Jag var redo att välja en karriär och studera "på riktigt". Psykologprogrammet hade funnits med i tankarna ända sedan de grundläggande psykologikurserna på gymnasiet, men en sak störde mig.
Vad kan psykologen göra åt smältande polarisar?
Var det något jag hade upptäckt under mitt fyra år långa identitetssökande så var det att klimathotet är överställt. Inga andra samhällsproblem tycks mig mer värda att engagera sig i än strävan efter hållbarhet, och det var inte uppenbart hur jag skulle kunna göra det som psykolog. Tankarna lutade istället åt någon form av ingenjörsprogram: med en sådan utbildning skulle jag kunna bidra till tekniska innovationer som gör det enklare att leva hållbart. De flesta av oss vet ju faktiskt att vi behöver förändra något, vi pallar bara inte. Men, insåg jag, det är här psykologin kommer in. Som ingenjör kan jag göra alla möjliga grymma innovationer, men mycket av lösningen ligger redan inom räckhåll. Det gäller bara att lista ut hur vi kan inte palla styra om när alla prognoser talar för att nuvarande kurs leder oss huvudstupa ner i undergången.
På psykologutbildningen får jag kunskap för att kunna närma mig svaren på frågor som den här. Som legitimerad psykolog kommer jag ha både kunskap och mandat att verka för beteendeförändringar i rätt riktning. Arbetet i dessa banor har bara börjat och vilken som kommer bli psykologkårens mest effektiva påverkansstrategi återstår att se, men sedan jag kom i kontakt med Klimatpsykologerna har jag sett åtminstone tre tänkbara vägar utkristallisera sig. Den första vägen är att verka för allmän förståelse och ökad kunskap kring de psykologiska mekanismer som hindrar oss från förändring. Psykologkåren beskrevs nyligen för mig som ung och osäker – en kår som helt enkelt inte vågar ta det mediala utrymme den förtjänar. Många av oss har dessutom en tendens att utgå från att kunskapen vi besitter är ”sunt förnuft” som inte behöver förklaras. Det behöver den. Att verka för allmän förståelse och ökad kunskap handlar om att stiga fram ur skuggorna och dela med oss av den kompetens vi sitter på, som Frida Hylander när hon berättar i Sydsvenskan att skam- och skuldbeläggande kan få folk att smyga med sitt beteende (i det här fallet flygande) snarare än att sluta helt.[1] Det innebär att vi tar plats, att vi är alerta och ger feedback på de åtgärder som aktualiseras i samhällsdebatten. Det innebär också att vi är proaktiva och torgför nya åtgärder där vi ser att det behövs.
Frida Hylander pratar klimatångest i TV4:s Nyhetsmorgon. Bilden hämtad från klimatpsykologerna.se
Den andra vägen är att hantera och förvalta den klimatångest som just nu sprider sig likt en löpeld i samhället. Klimatångesten är i grund och botten motiverande, men en överdos gör oss passiva. Här kan vi bidra med att omvandla passivitet till aktivitet. Detta kan vi göra på individnivå, men även här kan vi jobba mer övergripande och sprida kunskap till allmänheten, som Kali Andersson när hon tar upp ämnet i P1:s Kropp & Själ.[2]
Den tredje vägen är att använda psykologisk kunskap i utvecklingen av hållbara organisationer, produkter och tjänster. Silicon Valley kryllar av psykologer som jobbar för att göra appar och hemsidor mer användarvänliga (läs beroendeframkallande). På samma sätt kan vi använda kunskapen om människors hjärnor och beteenden för att göra de produkter vi tror kan leda till ett hållbarare samhälle mer attraktiva. Redan nämnda Klimatpsykologerna riktar föreläsningar och workshops på temat beteendeförändring till organisationer och företag. Men, som de säger själva, enbart föreläsningar räcker inte för att förändra beteenden. Här vill vi istället ta plats i organisationernas kärna och genomföra mer gedigna förändringsarbeten som uppnår resultat på sikt.
I korthet handlar det alltså om att fylla kunskapsluckor, hantera ångest och förändra beteenden. Sen ska vi inte glömma bort att det finns mycket att göra även vid sidan av psykologrollen. Som att slopa flyget och äta klimatsmart. Eller engagera sig i sociala rörelser, som Billy Larsson när han var med och startade nätverket Radikalisera klimatpolitiken nu. För oss som vill göra skillnad verkar just det sistnämnda – att söka sig till likasinnade – enormt viktigt för att vi ska bibehålla engagemanget.[3] Jag vill göra skillnad. Vill du vara en av mina likasinnade?
Referenser:
[1] Sydsvenskan (2019). Flygskam kan få oss att flyga i smyg. Hämtad 2019-03-10 från https://www.sydsvenskan.se/2019-02-25/flygskam-kan-fa-oss-att-flyga-i-smyg?fbclid=IwAR3PnXquV-3g8bDc__iSruSg1JYzdLoSQ0DCfOojFYY-fri8Q0eRcw1n57g.
[2] Sveriges Radio P1: Kropp & Själ (2019). Klimatångest. Hämtad 2019-03-10 från https://sverigesradio.se/sida/avsnitt/1234027?programid=1272&fbclid=IwAR2QZud0XC7zzJfvFLGtKPXghoK_ENRg6SJsCvXcJg-QQ36BWPh1DkVe6ac
[3] Sveriges Radio P3: Relationsradion i P3 (2019) Jag blir shamead för att jag kör bil. Hämtad 2019-03-10 från https://sverigesradio.se/avsnitt/1242337?fbclid=IwAR1a3Q32JGVvdvMCFMcDyg4DDA8l8aFDiuFJSUyU2z0Y1KfWsa2o7XAQ-UA
