Den hjälpsökande hjälparen
När jag började psykologprogrammet fick jag i uppgift att intervjua en yrkesverksam inom mitt blivande yrke, kanske vet du vilken uppgift jag menar. Den var nog tänkt att ge alla nya studenter en introduktion till vad yrket innefattade. Att inspirera och motivera oss till att fullfölja den 5 år långa utbildning som vi precis tagit oss an.
Jag hade aldrig träffat en psykolog, och hade en dimmig mental bild av en äldre, vis person, som utstrålade lugn och zen. En person som hade fattat det; meningen med livet eller vad det nu betyder, och som använde sin visdom för att hjälpa andra. Det överraskar väl ingen läsare att min idealiserade bild sprack ganska snabbt. Mannen jag träffade utstrålade inte det fattande, utan en bitterhet och sarkasm över sin arbetssituation. ”Jag förstår inte riktigt varför psykologprogrammet är så populärt och har så höga antagningskrav. Lönen är inget märkvärdigt, du har lite autonomi på arbetsplatsen, och karriärmöjligheterna är högst begränsade” sa han. Min förväntan inför psykologprogrammet förvandlades till förtvivlan. Jag gick från intervjun besviken.
Psykologen var ingen superhjälte och hans jobb inom landsting lät som en mardröm. Men han fick mig att tänka; Vilka är vi blivande psykologer egentligen? Vi tycks inte vara motiverade av pengar. Den genomsnittliga lönen ligger väl under läkare, tandläkare, apotekare, jurister, och veterinärer; psykologer hamnar endast snäppet över beteende- och personalvetare[1]. Vi är heller inte motiverade av makt. Enligt Psykologförbundets egna kartläggning upplever många psykologer att de befinner sig på en plats i organisationen där de saknar påverkansmöjligheter men har samtidigt ett stort ansvar. Kombinerat med diffusa förväntningar från chefer[2] så kanske det inte är så konstigt att psykologer är den yrkesgrupp där sjukskrivningar ökat allra mest på senare år.[3] Är vi konsekvensen av att i flera år fått höra att ungas psykiska ohälsa ökar, och vi tänker att vi ska utgöra lösningen. Eller försöker vi hjälpa oss själva? Jag kom inte fram till något definitivt svar då.
Men om vi snabbspolar till idag – jag går termin 5, min förtvivlan blev till nyfikenhet och jag tror att jag har ett svar: vi är hjälpare. Om du är student/arbetar med människovård kan vi utföra ett test: Hur väl stämmer påståendet överens med dig…
Du blir ofta tillfrågad av andra om hjälp. Speciellt för psykiska problem
Stämmer inte alls 1 2 3 4 5 6 7 8 9 Stämmer helt
Du önskar i hemlighet att du rökte cigarr och ägde en divan
Stämmer inte alls 1 2 3 4 5 6 7 8 9 Stämmer helt
Du mår bra när du hjälper andra
Stämmer inte alls 1 2 3 4 5 6 7 8 9 Stämmer helt
Om du är psykologstudent/psykolog är i alla fall min gissning att samtliga påståenden stämde väl in på er; vi alla är hjälpare i vid mening. Vad sägs om de här:
Du ber sällan om hjälp trots att livet känns stressigt/jobbigt
Stämmer inte alls 1 2 3 4 5 6 7 8 9 Stämmer helt
Du undviker att visa dig sårbar och svag inför andra
Stämmer inte alls 1 2 3 4 5 6 7 8 9 Stämmer helt
Det händer ofta att du sätter andras behov framför dina egna
Stämmer inte alls 1 2 3 4 5 6 7 8 9 Stämmer helt
Nu kanske jag har förlorat några utav er men ni som fortfarande känner igen er; jag skulle hävda att vi har ett problem; vi är hjälpare, men vi har också svårt att be om hjälp. Senaste året blev en familjemedlem sjuk och det tog mig hårt. Jag var ledsen, frustrerad, och nedstämd. Jag var samtidigt glad, aktiv och obesvärad. Men det var endast en sida som visades utåt. Inombords brottades jag med sårbarheten, och tanken: Vilken sorts psykologstudent har inte sitt eget sinne bemästrat? Vem skulle anlita en rörmokare som har stopp i sina egna rör? Jag upplevde det stigma som är förknippat med att må dåligt, jag, en psykologstudent! Det tog ett tag för mig att inse absurditeten i detta. Hur ska jag någonsin förvänta mig att en framtida patient ska övervinna detta stigma om jag inte kunde göra det själv?
Nu till min huvudtes: Jag är inte speciell; psykologstudenter/psykologer/och andra hjälpande yrkeskårer består av personer som gärna hjälper andra, är duktiga på att se andras behov men inte alltid sina egna. Vi består av personer som hellre lider än att ser andra lida och som inte begriper kraften i att själva vara sårbara. Om vi inte inser detta riskerar vi sjukskrivning eller bitterhet likt den psykolog jag fick träffa. Våga vara sårbar! Det är lätt att glömma att vi är alla människor trots allt, och det om något, bör vi alla lära oss under vår utbildning.
Referenser
[1] SACO, lönestatistik, 2014, https://www.saco.se/studieval/jamfor-loner/
[2] Studio Ett, Psykologer mest utbrända av alla, Sveriges Radio, 2015, https://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=1637&artikel=6185553
[3] Försäkringskassan, Vård och omsorg har flest nya sjukfall i Sverige, 2015. (Hämtad från https://www.forsakringskassan.se/wps/wcm/connect/e1c99b35-629c-4801-944a-81dd359b303c/korta-analyser-2015-1.pdf?MOD=AJPERES 2019)
