TÄNK TANKEN 2022: Rädda barnen

Emma, 13 år, sitter ensam hemma på sin säng i en mindre svensk stad. Tapeten är lila. På

väggarna hänger inramade bilder på hennes vänner, favoritband och hunden Wilma. I

bokhyllan ligger en gammal, sliten fotboll. Men inget av detta syns. Rullgardinen är

neddragen och lampan är släckt. Det enda som lyser upp det mörka rummet är skärmen på

Emmas laptop. Klockan tickar och närmar sig 20:00. Hennes kvällsrutin skall snart inledas.

Varje kväll skriver Emma med främmande, men omtänksamma, människor i diverse

stödchattar online. Där kan hon berätta om hur hon mår, där finns någon som faktiskt lyssnar.

Hon beskriver hur allting känns hopplöst, hur sviken hon känner sig. Det tog mycket mod att

våga öppna upp för mamma om hur dåligt hon mådde, och trots att mamma skickade in en

egen vårdbegäran till BUP så har inte Emma fått den hjälp hon behöver. Det blir bara värre

och värre med tiden. Visst, hon började känna sig trött och nedstämd redan för flera månader

sedan, men nu orkar hon knappt lämna sitt rum. Hon går därmed inte heller till skolan

nuförtiden, och ingen kompis frågar längre om hon vill ses. Nu kan hon bara se kompisarna

inramade på väggen, om lampan är tänd så att säga.

Köerna till barn-och ungdomspsykiatrin, liksom andra vårdinstanser, måste kortas ner. Det

ska inte ta flera veckor att få en tid hos skolkuratorn. Det ska inte ta år att få till en

bedömning och samtalstid på BUP. När eldsjälar på internet, helt utan utbildning, får agera

psykologer, är det något som är riktigt skevt. Det är dags att rädda barnen. Vad kan vara

viktigare än så? Inget barn ska behöva må så dåligt att de funderar över att ta sitt liv. Inget

barn ska berövas sin skolgång eller förlora vänner på grund av att de inte orkar lämna

hemmet. En kväll kikar jag som psykologstudent snabbt in i stödchatten, bara för att se hur de

ser ut. Även där möts jag av ett könummer, och då tänker jag på Emma. Jag är ledsen för alla

Emmor runt om i landet. Jag hoppas ni får hjälp i tid, för det förtjänar ni. Även i de stunder

då det kanske inte känns så. Jag hoppas innerligt att fler blivande psykologer vågar söka sig

till dessa arbetsplatser som berör arbete med barn, även om ens utbildning kanske främst varit

inriktad mot arbete med just vuxna patienter. När jag söker PTP-tjänst i framtiden är mina

förhoppningar att Emma kommer ha fått den hjälp hon behöver. Men jag vet också att hon är

långt ifrån det sista barnet på den där patientlistan.

Texten grundar sig endast i författarens egna åsikter. Emma är ett fiktivt fall.

Mathilda Tynander