TÄNK TANKEN 2022: Psykologprogrammets förmögna bottenskrap

Till ytan kan inriktningsdebatten på Sveriges psykologprogram ses som en dikotomi; KBT

eller PDT. Huruvida du identifierar dig som anhängare till Skinner eller Freud skapar en

tydlig distinktion mellan teori-och metodpreferenser. Visserligen finns en någorlunda

konsensus om att de två behandlingsformerna kan vara fördelaktiga beroende av

problematik, men det går inte att förneka den uppdelning som skapas kring de två

psykologiskolorna inom vår utbildning. Trots denna uppdelning är min uppfattning att

båda inriktningarna respekteras i föreläsningssalarnas och lunchrummets diskurs, oavsett

om du är team råtta eller schäslong. Därmed vill jag rikta ljuset mot en psykologisk

inrikting som jag upplevt haft ett dåligt rykte bland specifikt psykologstudenter; arbets- och

organisationspsykologi.

I varje årgång finns det säkerligen minst en eller två psykologstudenter som intresserar sig

för organisationspsykologi, medan de resterande rör sig mot de mer kliniska aspekterna.

Detta innebär en minoritet, vilket självfallet inte är något problem. Skon börjar klämma när

uppenbara processer á la in-group och out-group tar plats. Vid detta laget har det

säkerligen framkommit att mitt hjärta bankar för de organisatoriska frågorna. I och med

mitt AO-intresse har jag behövt försvara fältets meningsfullhet oerhört många gånger. Jag

har bemötts av kommentarer från psykologstudenter i stil med “varför vill du inte hjälpa

människor istället?” eller “varför kastar du bort fem år på psykologprogrammet för att

jobba med något sånt?”. I diskussion med mina programkollegor är det tydligt att

organisationspsykologin generellt ses som alturismens motsats, där den enda uppenbara

drivkraften är att tjäna pengar på bekostad av människors välbefinnande. Det verkar som

att organisationspsykologi ses som moralens förfall, där enbart de själlösa kapitalisterna

söker tröst.

Det oförtjänta ryktet om organisationspsykologins förkastliga moral och icke-existerande

insats på människans välmående börjar bli tröttsamt. Självfallet finns det oseriösa aktörer

på den arbetspsykologiska marknaden, med halvdana personlighetstest och en helgkurs

för en halv förmögenhet för kunna titulera sig som kick-ass coach. Men avstickare och

kvacksalvare kommer existera oavsett fält. Istället bör blicken lyftas till den samhällsnytta

som organisationspsykologin faktiskt gör. Den friska människans psykologi och

preventionsarbete kommer sällan fram till rampljuset eftersom förbättringarna är svåra att

fånga eller mäta. Den friska människan kommer alltid befinna sig i ett organisatoriskt

sammanhang. Jag anser därmed att det är psykologkårens skyldighet och ansvar att

använda våran unika kunskap till att dessa organisationer och alla dess processer blir så

hållbara som möjligt. Är det verkligen omoraliskt eller egoistiskt att hjälpa människor på

en systematisk nivå istället för individuell? Händer det något med det psykologiska

arbetet när det finns ett högre ekonomiskt eller kommersiellt incitament?

Jag tror att vi psykologstudenter har plats för två tankar i våra briljanta, resonerande

hjärnor samtidigt. Bara för att psykologer verkar inom den organisatoriska sektorn

behöver det inte innebära att de löper iväg med den tunga pengapåsen och pekar finger

åt allt avseende professionalitet. Avslutningsvis skulle jag vilja uppmuntra till en öppnare

och mindre fördomsfull diskussion kring organisationspsykologens roll och position bland

oss psykologstudenter.

Den här texten grundar sig enbart på författarens egna åsikter.

Moa Jamt