Måste vi kontrollera våra impulser?

April 24, 2019

Till den ohämmade galenskapens försvar och vad vi kan lära av skådespelare

 

För att vara politiskt-psykologiskt korrekt. Och lite tråkig. Det finns ett enkelt svar på rubrikens fråga:

Ja.

 

Det icke-inhiberade alternativet vore en rätt otäck värld där vi lever i ständig fiendskap i jakt på omedelbar behovstillfredsställelse (ungefär som på sociala medier med andra ord). Vi kan nog vara överens om att mänsklighetens civilisationsbyggande hade försvårats avsevärt i en sådan miljö. Det hade också föranlett stort individuellt lidande. Givetvis finns det anledning till att impulsreglering ofta framhålls som en dygd inom psykologin (vid en sökning med ordet ”impulse” på psychinfo berör en majoritet av resultaten brister i inhibering och impulskontroll). Ändå vill jag rida ut till impulsens försvar.

 

För får inte rädslan för den otäcka, ohämmade impulsen oss ofta att falla i diket på andra sidan den gyllene medelvägen? Vad säger impulsrädslan om samhället vi lever i? De flesta av oss har väl känt perfektionsidealet flåsa en i nacken. Och för att vara perfekt måste vi vara i perfekt kontroll. Över våra kroppar, våra tankar, våra känslor (Anthony & Swinston, 2014). Även om människans förmåga till kontroll över sina drifter ifrågasattes av Freud (1923/1986) och Rousseau (1782/1973), och även om kritiken nyligen aktualiserats, bland annat genom Kahnemans (2002) ekonomiska teori, så vill jag påstå att idéen om det idealiserade förnuftet lever i allra högsta grad. De idéhistoriska rötterna till detta tränger långt ner i civilisationens mylla. Från platonsk förnuftsdyrkan genom tanken om idévärldens överlägsenhet (Strathern, 2001) till den cartesianska dualismens uppdelning mellan passiv kropp och aktivt medvetande (Ariew, 2010) och vidare upplysningstraditionens begynnande tro på objektiv sanning (arvet efter upplysningen diskuterades nyligen av Expressens Malte Persson).

 

Under 1900-talet placerade sig rationalitetssträvandet i kapitalismens ideologiska kärna. Den nyliberala filosofen Ayn Rand (2008) hävdar exempelvis kopplingen mellan kapitalismen och förnuft. Om vi följer Webers (1905/1978) resonemang kring den protestantiska etiken ser vi hur den rationella människans antihedonism passar väl in i det kapitalistiska samhällssystemets produktionsförhållanden. Det är kanske inte så svårt att förstå. Impulser kan inte planeras = ineffektivitet.

 

Nu är kulturhistorien förvisso inte känd för att vara linjär. Motreaktioner uppstår alltid, och flera linjer utbroderas samtidigt (Gadamer, 1993). Den impulsbejakande hedonismens locksånger har väl alltid hörts. Idag är den väl i det närmaste institutionaliserad genom sociala medier och appar som manar till snabba kickar. Men att falla för dessa impulser är ofta skambelagt (koppling mellan skam och kontrollförlust görs bland annat av Cullberg Weston (2010). Den lyckade människan klarar av att behålla kontrollen. Kanske kan en del psykisk ohälsa förklaras genom den spänning som uppstår då kravet på kontroll och perfektion möter en kultur som alltmer bjuder snabb behovstillfredsställelse. Är det då inte möjligt att vara lite mer dialektisk? Att tänka både och.

 

Och nu låter jag mitt försvarstal för impulsen kulminera.

Impulsen är grunden till fantasi och skapande. Impulsen är en förutsättning för förälskelse. Något av det vackraste i livet kommer inte till oss genom kontroll – utan genom oväntade infall som ingen kunnat förutspå.

 

Om livet ska bli vackert behöver vi ge impulsen utrymme. Men helst utan att det ska sluta med fullständig hedonism och jordens undergång. Hur håller vi balansen mellan överkontroll och kaos? Ett förslag är att snegla på skådespelarkonsten. I skådespelarens arbete ingår den ovanliga uppgiften att bejaka sina impulser. Det är bara genom att vara spontan på scenen som hen kan skapa närvaro. Men det finns en paradox som ställer spänningen mellan impulsivitet och kontroll på sin spets. För skådespelaren måste agera inom sin roll. Impulsivitet måste alltså vara styrd. Den skickliga skådespelaren lyckas med detta genom att steg för steg arbeta sig in i rollen och lära sig dennes ramar. Gränserna sätter sig så att säga i ryggmärgen. För skådespelaren som blir ett med sin roll automatiseras balansen mellan kontroll och spontanitet. Kanske är det ett fungerande recept även i livet utanför teaterscenen (detta tangerar Erwin Goffmans (1959/2014) idé om hur människan i social interaktion alltid ikläder sig roller likt skådespelare på scenen, presenterad i Jaget och maskerna. När jag till fullo behärskar min roll kan även impulsivitet tillåtas. I det läget finns inte någon motsättning mellan impulsivitet och långsiktig strävan. Ett annat sätt att beskriva detta skulle kunna vara att kontrollpunkten flyttas från det intrapersonella till det interpersonella – regleringen sker så att säga genom relationen (ett tema som i skolmiljö utforskats av bland andra Vygotskij (1981).

 

Att behärska sina roller är kanske inte alltid så enkelt. Även för den som inte ännu lärt sig spela sin roll till fullo är det viktigt att stundtals få leka. Vi behöver ett lekutrymme i vardagen – både för vårt välmående och för att möjliggöra innovation. Lekutrymmet skulle i detta fall kunna definieras som en situation som tillåter utforskande av ens impulser.

 

Det är detta ”både och” vi behöver. Både kontroll och impulsivitet. Så släpp impulsen loss – det är vår. Låt oss skapa. Låt oss bli förälskade. Men glöm för all del inte att plugga till tentan.

 

 

Referenser:

Antony, M.M., & Swinson, R.P. (2014) När perfekt inte duger – strategier för att hantera perfektionism. Stockholm: Natur och Kultur.

Ariew, R. (2010) The A to Z of Descartes and Cartesian Philosophy. Lanham, Md: Scarecrow Press.

Cullberg Weston, M. (2010). Från skam till självrespekt. Stockholm: Natur och kultur.

Freud, S. (1986) Jaget och Detet – och tre andra texter om psykoanalysens framväxt. Ola Andersson (Övers), Bokförlaget Natur och Kultur. Lund. (Originalet publicerat 1923)

Gadamer, H. G. (1993). Tidsavstånd, verkningshistoria och tillämpning i Hermeneutiken. Entzenberg & Hansson (red), Modern litteraturteori 1, Lund: studentlitteratur.

Goffman, E. (2014/1959). Jaget och maskerna. Övers: Sven Bergström. Lund: Studentlitteratur AB. (Originalet publicerat 1959)

Kahneman, D. (2012). Tänka, snabbt och långsamt. Övers: Pär Svensson. Stockholm: Volante

Weber, M. (1978) Den protestantiska etiken och kapitalismens anda. Övers: Agne Lundquist. Argos förlag AB. (Originalet publicerat 1904-1905)

Rand, A. (2008). Förnuft, egoism, kapitalism och en romantisk livskänsla: texter i urval. Övers: Louise Persson. Stockholm: Timbro.

Rousseau, J. J. (1973) Bekännelser (2 upplagan). Övers: David Sprengel. Stockholm: Forum. (Originalet publicerat 1782)

Strathern, P. (2001). Platon på nittio minuter. Övers: Stefan Englund. Stockholm/Stehag: Brutus Östlings bokförlag.

Vygotskij, L.S. (1981). Psykologi och Dialektik. Stockholm: Norstedt.

 

 

Share on Facebook
Share on Twitter
Please reload

På TänkTanken delar Sveriges psykologstudenter med sig av vetenskap och lärdomar från sina studier. Alla psykologstudenter är välkomna att skicka in sina bidrag. PS styrelse avgör vilka bidrag som publiceras. PS står däremot inte för åsikterna som uttrycks i inläggen.

Nå ut - vinn pengar

Samtliga inlägg marknadsförs av PS för att nå så många som möjligt. De bästa inläggen tävlar om 5000:- som delas ut i samband med den årliga PS-kongressen. 

Populära inlägg

Demokratiskt moment 22

October 13, 2019

1/10
Please reload

Sök efter taggar

Kontakt

©2018 Psykologstudent Sverige. Skapad med Wix.com

Föreningsinformation

Föreningsinformation
Org.nr. 802441-7688
PlusGiro 48 26 08-7
BankGiro 325-2418

  • Black Facebook Icon
  • Black Instagram Icon

Möten • Kunskap • Inspiration