Varför har vi slutat göra även det vi kan göra nu under pandemin?
"Nähä du, i år har jag inte odlat någonting! Du vet, corona!” säger min äldre släkting och himlar med ögonen. Jag tänker för mig själv att jag mycket väl “vet om corona” - men vad har det med odling att göra? Varför har vi slutat med dom sakerna som vi tycker om och som vi mår bra av, som faktiskt inte blivit påverkade av våra strikta restriktioner? Hur kunde det bli så, att när vi fick all tid i världen så orkade vi plötsligt inte använda den?
Jag är lat som inte tränar fast jag har tid och brukar göra det… Jag måste vara sjuk för jag sover bara mer och mer… Jag är knäpp som inte ens orkar hålla fokus under ett zoom-möte... Jag tänker att det här är helt normala reaktioner på minskad stimulans och ökad passivitet. Det som händer när vi arbetar/studerar hemma en längre tid är att vi får avsevärt färre intryck. Det i kombination med passiviteten som skapas av att sitta still, inte förflytta sig, inte variera arbetsposition, och oplanerad fritid… Det sänker vår aktiveringsnivå. Saker går långsammare, vi lägger längre tid på samma moment och vi uppfattar små händelser som större (Jahoda, 1982). Det här gör oss trötta och passiva, vad gör vi då? Jo, vi vilar. Tar tupplurar. Lägger oss tidigare och går upp senare. Lägger oss i soffan under arbetsdagen efter att ha läst ett långt dokument. Avstår från någonting vi vill göra, för att vi inte orkar. Tänker att vi skulle kunna engagera oss, men att det inte är värt. Inget är ändå som vanligt…
Plötsligt kan man hamna där. Vad gör vår problemlösande hjärna då? Kanske blir den hård och kritisk, säger saker som att du är lat, värdelös, tråkig, oengagerad. Kanske försöker den åtgärda problemet genom att vila mer. Om vi sover 10-11 timmar, då blir vi utvilade! Inte?
Bildkälla : Shutterstock
Det är helt naturligt, och förståeligt, att när vi känner trötthet så vill vi sova/vila mer. Det här är en sund koppling, eftersom det ofta är vad vi behöver och då behöver vi agera på återhämtningsbehovet. Men den här sluga tröttheten vi får av för låg aktivitetsgrad bör inte hanteras på riktigt samma vis. Att göra mindre kan då göra oss mer trötta.
Vikten av att ta pauser är vida känd, men helst ska den pausen vara av annan karaktär än den aktivitet vi håller på med (Almén, 2017). Om vi spelar en fotbollsmatch, då behöver vi en paus som inte involverar löpning och bollar utan istället syftar till att sänka pulsen och stanna upp. Om vi sitter framför datorskärmen och jobbar, då är inte en paus framför telefonen med facebook-scrollning ultimat.
Den mer övergripande principen är alltså - gör vi något aktivt så behöver vi göra något passivt i pausen och gör vi något passivt, så behöver vi göra något aktivt i pausen. Att gå från tv-tittande i soffan, till läsning i sängen, till stickande i fåtöljen… riskerar alltså att göra oss passiva. Om man känner den tröttheten, som gör att man vill gå och lägga sig mitt på dagen, då behövs en aktiv aktivitet! Då är det dags för en promenad, brödbakning, att ringa en vän eller yoga.
Bildkälla : Shutterstock
Det krävs en push över tröskeln för att komma igång. Den uppgiften ska inte underskattas - det är svårt. Det krävs att du går emot hjärnans signaler om trötthet och suget från den inbjudande soffan. Men vad får du i gengäld, om du lyckas hålla dig till planen och bestämma dig för att signalerna är förståeliga men också felriktade? Du får ny energi, och motivation att göra mer. Ibland måste man helt enkelt ”handla utifrån och in” som Martell med kollegor (2013) beskriver det- att istället för att vänta in lust att utföra en aktivitet så får man göra aktiviteten först och känna känslan sedan. För om du gör något mer, ja vad får du då? Lust att göra ytterligare en grej… och en grej till... Och en grej till…
Vips så är du igång och använder tiden. Kanske gör du något du inte ens visste att du ville/kunde göra när du var fast i soffläget? Kanske kommer du på 20 saker man kan göra även med coronarestriktioner? Det är dags att vi aktiverar oss igen, odlar som planerat och inspirerar varandra att hålla igång med rutiner och intressen. Vår eld måste få fortsätta brinna någonstans därinne, så att den är redo igen när restriktionerna hävs. Träd fram, du aktiva vila!
Av: Elin Rimhagen
Referenser:
Almén, N. (2017). Stress och utmattningsproblem – kognitiva och beteendeterapeutiska metoder (2:3). Studentlitteratur AB: Lund.
Jahoda, M. (1982). Employment and Unemployment – a Social-Psychological Analysis. Cambridge University Press: Cambridge.
Martell, C.R., Dimidjian, S., & Herman-Dunn, R. (2013). Beteendeaktivering vid depression (1:1). Studentlitteratur AB: Lund.
