Skjorta och pyjamasbyxor

Det är en kylig tisdagsmorgon och det vankas ytterligare en dag av distansbaserad undervisning. Samma, något tradiga, rutin har pågått i nästintill ett år. Jag byter överdel till en skjorta, men låter pyjamasbyxorna vara kvar. Jag brygger en kopp kaffe, men istället för att hälla det brunsvarta livselixiret i en takeaway-mugg droppar det nu långsamt ned i min favoritkopp. På psykologprogrammets tredje år har det återigen blivit dags för en kurs i samtalsmetodik. Datorn brummar igång och webbkamerans gröna sken indikerar att den är påslagen. Jag vinkar till mina gruppmedlemmar som strax ska rollspela psykolog och klient. Tanken är att vi ska öva på samtalsfärdigheter som närvaro och empati. Men vad kvarstår av dessa samtalskonster utan det fysiska mötet?

En potentiell sanning, förklädd som ett skämt, har på sistone yttras ofta i min umgängeskrets; “Vi kommer bli corona-psykologerna som bara kan ha terapisamtal via videochatt”. Sanningen är att detta är en riktig farhåga för mig. Visserligen kommer samtalskonster ofta automatiskt, där det verkar som att många har en inneboende fallenhet för det talande ordet. Men att utveckla en yrkesvital färdighet utan alla nödvändiga förutsättningar tyder på att det kommer bli en brantare uppförsbacke när världen väl är återställd och en psykolog förväntas närvara fysiskt likaså psykiskt i samtal.

Utbildning, arbete och det sociala livet sker alltså numera på distans. Jag upplever att samtalsfärdigheter blir desto viktigare och mer koncentrerade, samtidigt som de faller bort i skuggan av mutade mikrofoner och avslagna kameror. Låt mig ytterligare belysa problemet med en personlig anekdot; för inte alltför längesen genomlevde jag min första, och förhoppningsvis sista, Zoomdejt. Jag var uppklädd och, onödigt nog, parfymerad. Trots min bristande uppkoppling försökte vi förgäves förmedla icke-verbala social validering, som ögonkontakt och kroppsspråk. Det var fullständigt fruktansvärt. De små sociala beståndsdelarna som skvallrar om motpartens närvaro fall bort i samma takt som mitt intresse.

Samtidigt är det behagligt att inte tvingas löpa linan ut när det kommer till samtalsfärdigheter. Med en fot i omvärlden och en i hemmets trygga barm behöver man inte utsättas för det tradiga med det sociala. Det är med skam som jag medger att jag medvetet inte har åtgärdat problemet med min kassa internetuppkoppling, för att ha en utmärkt ursäkt till ansvarsfrihet och social stöttepelare i det webbaserade mötet. När nästintill hela världen har blivit onlinebaserad kommer man undan med skjorta och pyjamasbyxor.

Kanske kommer denna distansbaserade värld fortlöpa även efter pandemins och restriktionernas slut. När restaurangmat kan levererans hem, föreläsningar likaså möten sker digitalt och bröllop kan livestreamas kommer det kanske krävas något extraordinärt för att få oss att ge upp vår nyfunna bekvämlighet. Kanske är avsaknaden av total närvaro ett pris vi måste betala för den nya världsordningen.

Bildkälla: https://pixnio.com/sv/media/smoking-kostym-skjorta-styling-vapen-klassisk