Lärdomar från pandemin - Det läskiga monstret i vår garderob

Lärdomar från pandemin - Det läskiga monstret i vår garderob Det glada 20-talet var till stor del präglat av lycka. Spanska smittan var över och samhället kunde äntligen återgå till det normala. Det som inte gick desförinnan blev snart möjligt igen och någonstans återgick samhället till det normala. Ända fram tills mars 2020, hela 100 år senare. Visserligen har diverse virussjukdomar satt skräck i världen däremellan men inte på samma vis som covid-19. Då, 1920, i efterkrigstider förgyllda av fest och stoj, ville nog inte många fundera över nästa pandemi. Sedan dess har vissa försökt, Steven Taylors “The Psychology of Pandemics: Preparing for the Next Global Outbreak of Infectious Disease” släpptes lägligt nog redan under hösten 2019, och samma tema har diskuterats ett flertal gånger desförinnan. Men vem vill lyssna på sådant när livet äntligen börjar kännas normalt igen? Vem vill lyssna på sådant när livet redan känns normalt och det finns roligare saker att fundera över? För mig har covid-19 blivit som ett läskigt, osynligt monster i garderoben man plötsligt blir varse om efter en kväll av skräckfilmstittande. Men istället är det ett monster som förföljer mig var jag än går. Sannolikheten att smittas av att pilla på ett mjölkpaket i affären är inte stor, men inte heller obefintlig. Överallt jag blickar ser jag numera små hot i form av virussmitta. Många känner kanske igen sig i denna oro. Mitt monster är överallt, för andra kryper det bara fram på natten. Det finns inte där, det vet vi med relativt stor säkerhet, men ändå tittar några av oss en extra gång innanför garderobsdörren eller under sängen innan vi går till sängs. Vissa refkleterar inte över det alls, fastän det någon gång i historien säkert har gömt sig en galen yxmördare i någon oskyldigs garderob. Sannolikheten är däremot såpass liten att vi skrattar åt att ens ha tänkt tanken dagen efter, när den mörka natten är förbi. Är det något vi bör ta med oss från pandemin så är det att vi kan drabbas, något många har varit duktiga på att förneka både innan och under pandemin. Nej, corona kommer inte att komma till Sverige! Nej då, risken för allmän smittspridning är låg! Nej, jag kommer inte bli smittad eller sjuk! Till grund kanske det ligger ett kognitivt bias som skapar svåra tankemönster att bestrida, the optimism bias, illusionen av osårbarhet. Att tro att vi kommer lyckas bättre och drabbas mindre än vad statistiken talar för är både på gott och ont, tänker vi positiva tankar känner vi oss troligtvis mer glada i allmänhet. Samtidigt är det sannolikt att det kan bidra till ogenomtänkta och felaktigt grundade beslut. Paradoxalt nog har man under pandemin kunnat se att människan ser positivt på sin egen smittorisk, men negativt på andras (Globig et al., 2020). Ett sådant tankesätt är väl just det som bidrar till en kollektiv vårdslöshet? Det är lätt att tänka preventionellt när man blir medveten om ett påfallande hot, som att titta efter garderobsmonstret efter att ha sträcktittat på The Conjuring, eller att sprita händerna mitt i en pandemi. Men några dagar senare tänker man inte längre på monstret och om några år tänker vi troligtvis inte lika mycket på coronavirus. Kanske är det samma mekanismer som gör det svårt för oss att göra desto mer emot ett framtida pandemiutbrott, eller de ständigt påfallande klimatförändringarna som kan komma att påverka oss ännu värre än någon virussjukdom vi hittills drabbats av. Skräcken finns där, emellanåt, men i lättsammare stunder

är den som bortblåst. Kanske är vi helt enkelt såpass duktiga på att kompartmentalisera det ständiga hotet som vi tänker inte är aktuellt för just oss. Men vad är det som talar för att vi inte kommer att drabbas igen? Den här texten är skriven i filosofisk anda och grundar sig på författarens egna åsikter.*

Av. Ida Karlberg Referenser: Globig, L. K., Blain, B., & Sharot, T. (2020). When Private Optimism meets Public Despair: Dissociable effects on behavior and well-being. https://doi.org/10.31234/osf.io/gbdn8