Ett brev till en oinbjuden gäst
Kära oinbjudna gäst,
Vem har egentligen bjudit dig? Ingen kan längre minnas hur eller varför du är här, men nog har vi
hört det dova ljud dina svarta loafers lämnar efter sig, när dina sömniga fotsteg långsamt
följer oss i periferin. Vi räds den stund då dina steg ska stanna upp och du åter ska sjunka ner i
din svarta fåtölj bredvid någon vi älskar, för att sutta på din pipa. Likt glöden blir en sista
anhalt för den grönska som en gång haft liv, påminner den brända doften från röken oss om en
kommande separation och om en obegriplig tomhet. Inte konstigt att du är så oönskad, du som
sliter bort de vi älskar från oss. Förstummade av rädsla törs vi inte fråga vart ni ska, men
innerst inne vet vi att du en dag kommer ta med dig även oss till denna okända plats.
Media och kvällsposten skriver jämt om hur vi bäst undviker dig, hur vi kan förhala vårt möte
med dig. Till och med våra politiker pratar om dig, aldrig direkt förstås, men det finns i
undertonen att du inte är något att ha, en ovälkommen gäst på livets fest. Något onaturligt,
som ska skjutas undan in i det sista. Sanningen är att de allra flesta av oss är rädda för dig. Vi
vet att vi kanske borde prata med dig, men det är inte särskilt lätt. Vi talar ju inte ens samma
språk.
Det blir inte heller lättare av att samhället ser det som något patologiskt att vara rädd för dig. Det
pratas sällan om hur vi kan övervinna vår rädsla, bemästra den eller ens hantera den. Nej,
rädslan är något som, precis som gästen, är ovälkommet och ska bort. Det gemensamma i
många ångestsyndrom är en rädsla för att dö, att bli galen, att förlora kontrollen. Vårt sätt att
bemöta detta förmedlar att den rädslan är något sjukligt.
Vissa har tilldelats roller på den scen där livets fest utspelar sig, vilket gjort att de drömmande
blickar mot dig i kulissernas mörker. De verkar ropa efter dig, ja till och med längta efter dig.
Andra har självmant valt att gå bort till dig. Kanske tilldelades de aldrig någon roll? Kanske
var vi andra för upptagna av skådespelet för att lägga märke till dem? För dem blev festen för
lång, för jobbig eller för ensam. Bördan blev för tung och dina löften om att ta dem där ifrån
för lockande. Kanske finns det något vi kan lära oss av dig, som gör det värt att återvända till
scenen, även när det verkar som allra mörkast?
Du har genom tiderna gått under många namn; Thanatos, Anubis, Supay, Shinigami,
Mictecacihuatl. Många av dessa namnen som du fått gavs till dig av gamla kulturer och
religioner för att bjuda in dig i vårt språk. Men idag står vi handfallna för vi har inget sådant
språk, vi har ännu inte riktigt förstått vad du försöker säga. Om du försöker säga något. Förut
gick man till prästerna och nu går vi till psykologerna för frågor om dig. Men hur ska vi
kunna svara på frågor, vi som inte vet något alls om dig?
För vad skulle hända om vi började pratade med dig? Om vi erkände din rätt att få vara med på
livets fest och bjöd in dig? Vi behöver inte kramas eller ens tycka om dig, men vi hade kanske
möjliggjort ett samtal? Vilka lärdomar har du att erbjuda oss? Kan du göra oss mindre rädda
för att lämna över våra nära och kära till dig, och en dag även oss själva? Vi kanske skulle
inse att du inte var någon att vara rädd för, utan någon vi djupt borde tacka. Tänk om du i
själva verket inte varit en gäst på livets fest, utan den som såg till att den blev av?
Hanniel Larsson & Adam Sonemyr
