Ett brev till en oinbjuden gäst

Kära oinbjudna gäst,


Vem har egentligen bjudit dig? Ingen kan längre minnas hur eller varför du är här, men nog har vi

hört det dova ljud dina svarta loafers lämnar efter sig, när dina sömniga fotsteg långsamt

följer oss i periferin. Vi räds den stund då dina steg ska stanna upp och du åter ska sjunka ner i

din svarta fåtölj bredvid någon vi älskar, för att sutta på din pipa. Likt glöden blir en sista

anhalt för den grönska som en gång haft liv, påminner den brända doften från röken oss om en

kommande separation och om en obegriplig tomhet. Inte konstigt att du är så oönskad, du som

sliter bort de vi älskar från oss. Förstummade av rädsla törs vi inte fråga vart ni ska, men

innerst inne vet vi att du en dag kommer ta med dig även oss till denna okända plats.


Media och kvällsposten skriver jämt om hur vi bäst undviker dig, hur vi kan förhala vårt möte

med dig. Till och med våra politiker pratar om dig, aldrig direkt förstås, men det finns i

undertonen att du inte är något att ha, en ovälkommen gäst på livets fest. Något onaturligt,

som ska skjutas undan in i det sista. Sanningen är att de allra flesta av oss är rädda för dig. Vi

vet att vi kanske borde prata med dig, men det är inte särskilt lätt. Vi talar ju inte ens samma

språk.


Det blir inte heller lättare av att samhället ser det som något patologiskt att vara rädd för dig. Det

pratas sällan om hur vi kan övervinna vår rädsla, bemästra den eller ens hantera den. Nej,

rädslan är något som, precis som gästen, är ovälkommet och ska bort. Det gemensamma i

många ångestsyndrom är en rädsla för att dö, att bli galen, att förlora kontrollen. Vårt sätt att

bemöta detta förmedlar att den rädslan är något sjukligt.


Vissa har tilldelats roller på den scen där livets fest utspelar sig, vilket gjort att de drömmande

blickar mot dig i kulissernas mörker. De verkar ropa efter dig, ja till och med längta efter dig.

Andra har självmant valt att gå bort till dig. Kanske tilldelades de aldrig någon roll? Kanske

var vi andra för upptagna av skådespelet för att lägga märke till dem? För dem blev festen för

lång, för jobbig eller för ensam. Bördan blev för tung och dina löften om att ta dem där ifrån

för lockande. Kanske finns det något vi kan lära oss av dig, som gör det värt att återvända till

scenen, även när det verkar som allra mörkast?


Du har genom tiderna gått under många namn; Thanatos, Anubis, Supay, Shinigami,

Mictecacihuatl. Många av dessa namnen som du fått gavs till dig av gamla kulturer och

religioner för att bjuda in dig i vårt språk. Men idag står vi handfallna för vi har inget sådant

språk, vi har ännu inte riktigt förstått vad du försöker säga. Om du försöker säga något. Förut

gick man till prästerna och nu går vi till psykologerna för frågor om dig. Men hur ska vi

kunna svara på frågor, vi som inte vet något alls om dig?


För vad skulle hända om vi började pratade med dig? Om vi erkände din rätt att få vara med på

livets fest och bjöd in dig? Vi behöver inte kramas eller ens tycka om dig, men vi hade kanske

möjliggjort ett samtal? Vilka lärdomar har du att erbjuda oss? Kan du göra oss mindre rädda

för att lämna över våra nära och kära till dig, och en dag även oss själva? Vi kanske skulle

inse att du inte var någon att vara rädd för, utan någon vi djupt borde tacka. Tänk om du i

själva verket inte varit en gäst på livets fest, utan den som såg till att den blev av?


Hanniel Larsson & Adam Sonemyr


Bilden hämtad från https://steamcommunity.com/sharedfiles/filedetails/?id=1226750978

På TänkTanken delar Sveriges psykologstudenter med sig av vetenskap och lärdomar från sina studier. Alla psykologstudenter är välkomna att skicka in sina bidrag. PS styrelse avgör vilka bidrag som publiceras. PS står däremot inte för åsikterna som uttrycks i inläggen.

Nå ut - vinn pengar

Samtliga inlägg marknadsförs av PS för att nå så många som möjligt. De bästa inläggen tävlar om 5000:- som delas ut i samband med den årliga PS-kongressen. 

Populära inlägg
Sök efter taggar