Stå inte i vägen för utvecklingen
Under mitten av 1800-talet bråkade läkare huruvida lunginflammation skulle botas med kräkmedel eller åderlåtning. Bråket har sina rötter i de idéer från antiken som rådde gällande sunda kroppsvätskor. 1849 lät läkaren Joseph Dietl dela in ett stort antal sådana patienter i tre grupper och gav dem olika behandlingar. Första och andra gruppen fick kräkmedel respektive åderlåtning, dödligheten i båda grupperna låg på ca 21 procent. Den tredje gruppen fick däremot ingen behandling alls och i den gruppen var dödligheten ca 7 procent [1]. Dietls upptäckt var något av en revolution för läkekonsten, vård kan bli livsfarlig om den bygger på traditioner och inte på vetenskap och vård måste regelbundet utvärderas. Boten skall aldrig vara värre än soten och vägen till helvetet är asfalterad med goda avsikter. Den medicinska världen glömmer detta gång på gång och föreställningar samt ingrepp som utövats i många år visar sig vid närmare granskning vara farligt nonsens. Det var exempelvis länge brukligt med tonsilektomier (att skära ut halsmandlar) på barn, utvärderingar har visat att detta ingrepp är långsiktigt skadliga för patienterna och fördelarna med ingreppet är att betrakta i bästa fall som minimala. KBT har som en grundläggande princip att den ska eftersträva den vetenskaplighet som den somatiska vården eftersträvar. Vi är alla plågsamt medvetna om hur svårt det är att leva upp till denna standard. Dessvärre är det så illa att detta inte bara är något som det slarvas med, det ibland direkt motarbetas i våra egna led. En av de första i Sverige som försökte undersöka förekomsten av biverkningar i psykoterapi var psykiatern Hans Bendz. Han beskriver det som att han blev både fnyst åt och motarbetad, detta var för ca 19 år sedan [2]. Professor Per Carlbring beskriver kunskapen rörande biverkningar i terapi som ”eftersatt” [3]. Många behandlare vill inte samarbeta i undersökningar gällande saken, svarsfrekvensen kan vara extremt låg när man frågar behandlare om vad de har observerat för biverkningar i sin praktik. Ibland är svarsprocenten så låg som 5%. Det är vanligt att när nya medicinska processer börjar nyttjas så har de sina fel och brister. Då påbörjas raskt en förädlingsprocess. Cellgiftsbehandlingar är ett sådant exempel. I dess början hjälptes ganska få cancerpatienter och biverkningarna kunde vara horribla men idag har de kommit att bli extremt värdefulla [4]. Vi får anta att KBT befinner sig i en liknande process. Dessvärre kommer denna process inte komma någonstans om vi inte undersöker just förekomsten och mekanismerna kring biverkningar i psykoterapi. Det finns goda skäl att misstänka att KBT:n inte är felfri men det är just det som gör att KBT skiljer sig från en del pseudovetenskapliga behandlingsformer vilka hävdar de är just felfria. Jag vill hemskt gärna se KBT:n utvecklas och förbättras och för att komma dit måste vi sluta vara så protektionistiska och vi måste göra upp med en kåranda som håller oss tillbaka. Dietls upptäckt är toppaktuell.
Vilka konsekvenser har den psykoterapeutiska behandlingen?
Referenser:
[1] Borg, E., & Westerlund, J. (2013). Statistik för beteendevetare: Faktabok. Stockholm: Liber.
[2] Psykoterapi kan ge allvarliga biverkningar. (2015, Mars 04). Hämtad från https://www.dn.se/insidan/psykoterapi-kan-ge-allvarliga-biverkningar/
[3] Kan psykoterapi ge biverkningar? I ny studie ger 74 svenska kliniker sin syn på saken. (2015, Juli 22). Hämtad från https://www.carlbring.se/kan-psykoterapi-ge-biverkningar-i-ny-studie-ger-74-svenska-kliniker-sin-syn-pa-saken/
[4] Gladwell, M. (2014). David and Goliath. Hachette USA.
