Gå inte i snällhetsfällan
I antiken fanns det två läger av lärda människor. Ena lägret leddes av Sokrates som förespråkade filosofin (kärleken till kunskap) och på andra sidan fanns sofisterna som leddes av Protagoras. Sofisterna hävdade att människan är alltings mått (homo mensura) och därmed är kunskap något relativt och godtyckligt. Sofisterna var onekligen kunniga, de var ofta utbildade i retorik och statsvetenskap och de sålde sina tjänster dyrt. Sokrates liknade sofisterna med kockar som förför människor med läckra maträtter, filosoferna däremot var som läkare vilka ordinerade beska droppar som var oaptitliga men ack så nyttiga [1]. Sofisterna kunde leva gott då de prostituerade kunskapen på det sätt som makthavarna behagade, sofisternas affärsidé var att använda kunskapen för att stryka makten medhårs. Filosoferna som ansåg att det fanns sann kunskap och allting är inte relativt hamnade ofta i den motsatta situationen, de blev besvärliga för maktens män och Sokrates blev så besvärlig att makten såg till att avrätta honom.
Spola fram bandet ungefär 2000 år och vi är åter igen i en ganska lik situation. Jag arbetade inom företagshälsovård och gjorde besök på en arbetsplats som hade mycket problem med hot och våld. Cheferna hade en idé att jag skulle komma till deras avdelning och hålla en föreläsning om saken, varpå de mer eller mindre gav mig ett litet manus och instruerade mig vad som skulle sägas. Det kändes ungefär som om chefen ville trä mig likt en strumpa över sin hand och sedan idka avancerat buktaleri. Jag var inte intresserad av något sådant upplägg och sakerna som stod i det lilla manuset var bitvis direkt falskt. Jag kunde inte längre vara kvar i företagshälsovården och jag har nu bytt fält. Cheferna på arbetsplatsen ville ha en sofist men de mötte en filosof, att det finns psykologer som prostituerar yrket och talar mot bättre vetande är inget nytt problem. Däremot så ser vi idag ett nytt problem.
Sokrates död, målning av Jacques-Louis David
Vi psykologer är djupt indignerade att ”beteendevetare” kommer in och nosar på vårt legitimationsskyddade revir. Det pratas om att vi måste stärka vår position och slå vakt om vår unika kompetens. Problemet är att ju mer vi ”sofistiserar” (eget ord jag myntat för denna insändare) psykologin så krattar vi manegen för de sofister som står utanför psykologkåren. Med att sofistisera psykologin menar jag bland annat hur en del psykologer talar mot bättre vetande och har små dollartecken i sina ögon samtidigt som de exempelvis erbjuder att administrera Myers Briggs Typ Indikator test.
Dan Katz försökte ta upp detta problemet i sin klassiska insändare ”vi måste tala om elefanten i rummet”[2]. Det blev en gravens tystnad efter den och jag gör nu åter igen ett försök att prata om elefanten i rummet. Alla de oseriösa låtsaspsykologer som vi nu ser vinner mark (exempelvis Thomas Eriksson som torgfört en idiotisk teori), vi spelar dem rakt i händerna när vi överger det filosofiska förhållningssättet och beter oss som Protagoras. Om vi ska få människor att förstå psykologers sanna värde så måste vi göra ett tydligt avståndstagande till sofisterna.
Jag gick skarpt ut på sociala medier och kallade Thomas Eriksson och hans bok för ett ”bedrägeri”. Jag beskrev människor som tror på hans verk som ”lättlurade idioter”, hårda ord jag vet men med tanke på att hans bok heter ”omgiven av idioter” så fann jag det befogat. Jag blev strax därpå kontaktad av Thomas Erikssons fru som var mycket hotfull och bland annat sa hon skulle kontakta min arbetsgivare. Sokrates var inte det minsta hövlig eller diplomatisk när han kritiserade sofisterna. Jag ser hur många psykologer går ner sig i en snällhetsfälla och då har vi ännu en gång spelat de oseriösa låtsaspsykologerna rakt i händerna.
Referenser:
[1] Botton, A. D. (2008). The consolations of philosophy. Camberwell, Vic.: Penguin.
[2] Katz, D. (2017). Dags att prata om elefanten i rummet. Psykologtidningen, 63(1), 30-31.
