Spindlar är snälla

I filmen Kopps begår poliser brott för att få behålla sina jobb. I KBT för spindelfobi påstår terapeuten att fobin har en evolutionär grund [1], trots klent vetenskapligt stöd.

I båda fallen göds fienden med den ena handen och bekämpas med den andra. En tillspetsad parallell, absolut. Men terapeutens psykoedukation om att spindelfobi är evolutionärt betingat riskerar att vidmakthålla den myt som gör att patienten sökte terapi från första början [2]. Nämligen myten är att spindlar är farliga. Det blir lite som att säga till sitt barn att “monstret under sängen är farligt, det var bra att du undvek det under din uppväxt, men nu är det dags att möta det”.

Faktum är att spindlar är typ helt ofarliga, över hela planeten. 1 på 1000 av alla spindelarter farliga för människan, och då främst för små barn och vuxna med försvagat allmäntillstånd, som hjärtsvikt.

Så, vårt välvilliga normaliserande kan vara det som ger oss mer arbete. 

Är spindelfobin ett arv från när människan evolverade i Afrika, även om spindlar inte är farliga nu för tiden? Tveksamt. Spindlar är en tvärgammal djurgrupp som var “färdigevolverad” redan när dinosaurierna stod modeller för Jurassic Park för 200 miljoner år sedan [3]. Det är heller inte troligt att det fanns fler spindelarter på jorden så “nyligen” som för 200 000 år sedan då människan knoppade av från de andra aporna. (Som en parentes kan nämnas att det finns två spindel-arter i Sverige där giftkörtlarna t.o.m. evolverat bort, lite som människans kukben.)

I Sverige jagar nästan alla 700 spindelarter med gift. Gift, det är väl farligt? Ja, om du är en fluga. Men spindlars gift är i stort sett alltid ofarligt för människor, även i varmare länder. Spindlar använder ogärna giftet i självförsvar, vilket det handlar om i kontakten med människa. Just som med andra insekter kan spindlar “torrbita”, d.v.s. bita utan att spruta in något gift. Sådana bett kan orsaka en infektion, vilken kan misstolkas som en förgiftning.

Så, spindel-fobi verkar vara socialt inlärt till stor del; att iaktta och imitera någon som uppvisar en rädsla för spindlar (modellinlärning), och/eller att motta information om spindlars förmenta farlighet. Till stöd för detta kan sägas att spindelfobi varierar kulturellt/geografiskt [4]. Personer i “västvärlden” är relativt sett mest spindelfobiska, trots (eller på grund av?) den mycket låga andelen farliga spindlar [5]. Inställningen till spindlar varierar globalt: från att vara kunskapens och vishetens gud till att vara föraktad och fruktad (och intressant nog kan en enda exponerings-session för spindel ändra sådana kognitioner [6]). Givet att spindelfobi är socialt inlärt kan detta också förklara skillnaden mellan kvinnor och män vad gäller spindelfobi. (Lite obligatorisk anekdotisk evidens: spindlar väcker nyfikenhet snarare än rädsla hos små barn.)

Nu tänker du kanske: spindelfobi förklaras genom stimulusgeneralisering från andra farliga djur. Okej, vi kollar. Det kräver att det finns fysiska likheter mellan andra djur och spindlar [7]. Vilka andra djur ser ut som spindlar? Några kandidater är: solifugid, klokrypare och krabbor. Alla tre är dock helt ofarliga och fobier för dessa djur är sällsynta. Kanske har fobin generaliserats från skorpioner? Då skulle spindelfobi vara vanligare där skorpioner är vanligare, och det verkar som sagt vara tvärtom – spindelfobi är mindre vanligt där skorpioner är vanligare. Vidare: om spindlar hade varit farliga så hade paniska reaktioner i närvaron av spindlar gjort dem ännu farligare. Dessa paniska beteenden hade då eventuellt selekterats bort eftersom de ökar risken att bli biten.

Solifugid (till vänster) och klokrypare (till höger)

Psykoedukationen om spindlars påstådda farlighet säger kanske mer om behovet av att rationalisera rädslor [8], gärna med en naturvetenskaplig touch [9], trots att biologiska förklaringsmodeller kan öka stigmat vid psykisk ohälsa i jämförelse med sociala förklaringsmodeller [10].

Spindlar äter farliga flugor och myggor som sprider sjukdomar, samt äter skadedjur som äter upp och smittar människans mat. Varför inte skapa evolutionära teorier som förklarar varför somliga älskar spindlar?

Ragnar Bern, psykologstudent, Göteborg

Kajsa Mellbrand, araknolog, ekolog och filosofie doktor

[1] Se exempelvis Davis, T. E., Ollendick, T. H., & Öst, L. (2014). Intensive One-Session Treatment of Specific Phobias. Springer-Verlag: New York, NY.

[2] Psykologiskt sett består myten i att vi antingen föds med en rädsla för spindlar och/eller att spindlar snabbt och effektivt blir ett betingat stimulus för rädsla och att detta är “naturligt” eftersom spindlar är farliga.

[3] Strikt taget är inget färdigevolverat. Men spindlarna såg ut ungefär som de gör idag då (se gärna denna artikel för mer info).

[4] Herzog, H. (2010). Some we love, some we hate, some we eat: Why it’s so hard to think straight about animals. Harper Collins Publishers: New York, NY.

[5] Se detta blogginlägg om memer för mer information om hur idéer kan spridas trots sin destruktivitet.

[6] Arntz, A., Lavy, E., Van, d. B., & Van Rijsoort, S. (1993). Negative beliefs of spider phobics: A psychometric evaluation of the spider phobia beliefs questionnaire. Advances in Behaviour Research and Therapy, 15(4), 257-277.

[7] Relationsinramningsteorin åsido, som visat hur verbalt kompetenta människor kan sätta saker i relation till varandra på ett godtyckligt sätt och att detta gör att den respondenta funktionen kan överföras trots frånvaron av fysiska likheter mellan sakerna. “Spindel” kan alltså sättas i relation till “farlig”, vilket får till konsekvens att personer beter sig gentemot spindlar som de beter sig gentemot andra farliga saker. Se t.ex. Törneke 2014 för mer läsning om relationsinramningsteorin.

[8] Wray, A. M., Dougher, M. J., Hamilton, D. A., & Guinther, P. M. (2012). Examining the reinforcing properties of making sense: A preliminary investigation. The Psychological Record, 62(4), 599-622.

[9] Artikel om evolutionspsykologiska klavertramp: Panksepp, J. & Panksepp, J. B. (2000). The Seven Sins of Evolutionary Psychology. Evolution and Cognition, 6(2), 108-131.

[10] Muenzenmaier, K., Margolis, F., Langdon, G. S., Rhodes, D., Kobayashi, T., & Rifkin, L. (2015). Transcending bias in diagnosis and treatment for women with serious mental illness. Women & Therapy, 38(1-2), 141-155.